the mouldy peaches

Länge

2012-02-21T11:42:00.005-08:00

Vänner, jag väntar på att få känna igen mig i en ofrivillig längtan efter mörkret. Dessutom vet jag vad ni söker. Somliga däremot, vill finna enheter. Ett Ett enda.

Ibland går vi ifrån att prata om sånt som är utgjort bekvämt för just oss att tala om. Det är aldrig jag som gör det. Och genast blir min röst annorlunda - inte alls så ungdomlig och lättsam som jag vill att den ska vara. Jag undrar vad ni tänker då. Det som tröstar är att "annorlunda" bara överlever i förhållande (som i relation) till något annat.

Hur kommer det sig att jag så lätt känner igen mig i andra? Kan ni känna igen er i mig?

Paula

Jag kommer alltid

2012-02-16T05:22:00.003-08:00

Vänner, det finns få sanningar. Jag törs hävda en... Det går aldrig att göra ogjort (det där).

Och det är ett år sedan hon sa att det ska gå lätt, men det har det inte gjort. Aldrig kommer någon att förstå mig

Paula

Nyanser

2012-02-14T00:01:00.002-08:00

Vänner, det slutar alltid som så att jag bara vill ha mer.

Det spelar ingen roll om du avböjer ett glas vin en kväll, när du själv var den som erbjöd. Det värsta är när det inte finns någonstans att gå (som i att vända sig). Eller snarare, någonstans att stanna till.

Ibland vill man att andra ska hålla sig vakna. Inte nödvändigtvis uppmärksamma - men tveklöst vakna. Och du gör allt för att väcka (uppmärksamhet).

Eder

Paula

NYTT

2012-02-12T23:47:00.000-08:00

Vänner, jag söker ofta efter något som är perfekt. Kan det vara så att det behöver vara någon som du aldrig kommer att lära känna? Fyll i luckorna så som ni vill ha dem, vänner. Då kan vem som helst vara perfekt i era ögon. Även jag.

Ibland inför mötet med människor från ett tidigare (som i relativt) liv kan jag bli nervös att inget ska vara gemensamt längre. Det som vi delade kanske du har lämnat - eller tvärtom. Ändå är jag ganska övertygad om att det alltid kommer finnas någonting att tala om. Välkommen.

Paula

Hårt

2012-02-11T10:33:00.001-08:00

Vänner, ibland är det svårt att hålla ihop en identitet. Det kan bli så spretigt och otillräckligt. Jag vill bara ha något att räkna med. Räkna med någon i det som är mitt.

Hur kommer det sig att destruktiva tankar är så lättöverkomliga och äkta? Det som är glatt bli ytligt och det som är lätt blir flyktigt. Resonemanget kommer aldrig att upphöra - det ena behöver finnas för att det andra ska göra det. Eller hur var det, Gud?

En sak är i alla fall säker: vissa människor hör inte hit.

Paula.

Aldrig foglig.

2012-02-08T00:01:00.000-08:00

Vänner, ikväll är jag vaken för att jag kan. Och livet ter sig annorlunda i mörkret från runtomkring. Utan mörkret, inget ljus.

Allians för dom "svaga"; vi som redan har - ska få mera.

Aldrig har jag varit så rastlös som nu.

P

Jag kan ha fel

2012-02-04T00:01:00.000-08:00

Vänner, behöver det innebära förlust att inte känna igen sig själv? Åtminstone ligger tryggheten i att jag aldrig kommer bli som dom.

Efter att ha format ett helt liv kring andras förväntningar av dig kan det vara dags att skapa något. Jag jobbar på mitt livs()verk. Ett livsverk. Och låt mig erkänna... Drömmer om succé. (Har aldrig vågat använda det ordet och mig själv i samma mening).

Tack för Romantiken,

Paula.

Define February

2012-02-02T00:01:00.000-08:00

Vänner, någon talade om att komma till tro, som det mest naturliga av ting och jag fortsätter (söka) anpassa mig.

Somliga ställer in sig på att dö men talar ödmjukt om andras intressen. Vissa är bara oförskämda. Och jag är ofta sorgsen över att ensam vara jag...

"Happieness is only real when shared"

/Paula

Du kan ha rätt

2012-01-31T00:01:00.000-08:00

Vänner, jag vill inte dit ni vill. Det kan faktiskt vara så. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag byter miljö. Det kanske alltid kommer vara så. Och inte bara Stockholm är grått på egen hand.

När jag är som mest självupptagen kommer det till mig så lätt... Hur jag ska översätta stämningar till ord och uttalanden. Det är lätt att misstolka gester när någon envisas med att vara perfekt. Envisas med att vara perfekt. Verka vara perfekt.

Aldrig tidigare har jag varit så övertygad om att vi är samma. Och lika sårbara är Vi.

Paula

You don't do me right

2012-01-25T00:01:00.000-08:00

Vänner, det spelar egentligen ingen roll huruvida ni lyssnar... Ibland behöver orden komma ut. Bokstavligt talat. Och det kan vara tärande att befinna sig i färgernas krig. Bokstavligt (och på alla andra sätt) talat.

Någon pratade om att relationer aldrig tar slut (var det jag?). De byter bara skepnad. Kan det vara så att vi sitter och är olyckliga på varsitt håll, du och jag? Det enda som kan behöva göras för att släppa sådana tankar är att städa. Garderoben till exempel.

Som avslutning: I en sån här tävling är det inte lätt att ha nerverna utanpå, som någon sa. Och jag känner igen mig.

P

Söndag morgon kl 01.20

2012-01-21T16:04:00.000-08:00

Vänner, oftare än man tror behövs ett anteckningsblock och en penna. Nära. Bläcket måste få fäste innan tanken försvinner iväg. Kanske kommer det som hastigt nedtecknats vara ogripbart bara någon timma senare... Men i det finns något vackert och äkta som jag älskar. Ta er tid.

Det är samtidigt skrämmande och betryggande; tanken om att du antagligen aldrig är ensam om något... Allt oftare inser jag hur ofattbart svag (inte bara) jag är. Och i och med det känner jag mig ännu svagare. Är det en styrka?

Uppriktigt,

Er Paula

Något till kvällen

2012-01-10T11:23:00.000-08:00

Vänner, många talar om att ta för sig. För mig handlar det snarare om att fördela. Lägg inte energi på människor som inte ger tillbaka (det låter så enkelt).

I rummet mellan vakenhet och sömn ryms det sömndruckna ord likt dessa: Det känns alltid som att min liv just börjat. Och som om den mest intressanta av tid är Nu.

Värme

Paula

RUM

2012-01-09T07:15:00.001-08:00

Vänner, fortsätt att vara nyfikna.

Jag är sällan förvånad. Men om ni någonsin undrar över att bli "färdig", så vet ni att åtminstone någon annan gör detsamma.

Vänner.

Vardagstrivialiteter kl 10.33

2012-01-05T01:29:00.001-08:00

Vänner, kan det vara så att det är här jag ska vara? Tänk vilken oförskämd tanke... Det har funnits dom som skulle göra i stort sätt vad som helst för mig. Sa jag det precis? NI har tolkningsföreträde.

Sedan kan jag bli förvånad över hur lätt det plötsligt är att ge med sig... Som en kung. Varför ge efter?

Paula

Slut ögonen, byt hästar januari

2012-01-03T10:02:00.001-08:00

Vänner, så snart jag bestämmer mig för att använda uttrycket "tillbaka" låter jag er veta det. Det går dessutom inte att låta bli att undra hur det ser ut för någon annan, någon annanstans just nu.

På ett brasserie och några timmars fri( )tid att förbruka förstod jag att ingen annan upprätthåller mina principer; ingen förutom jag. Dessutom är jag lätt( )övertalad. Och ibland måste man leva lite mitt i allt som ska hållas vid liv. Tänker ni någonsin på samma sätt som jag?

För att inleda ytterligare ett ungdomligt år avslutar jag med några lånade rader:

[...] Efteråt sov jag oroligt i hotellsängen.
Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär
genom skogen med bultande hjärta.
T. Tranströmer

LUGN

2011-12-28T10:19:00.000-08:00

Vänner, har alltid velat tala om hur det är att dela en låda vin(druvor) med någon man älskar i Paris. Nu gör jag det. Dessutom kan jag fortfarande bli positivt överraskad vilket är en bland många underskattade känslor.

Många gånger finner jag mig mitt i väntan på att bli en färdig person. Under tiden arbetar skapelsen på sig själv, som någon prisbelönt ordkonstnär en gång skrev. Tänk att det kan vara så enkelt att finna sig fullkomligt tillfredsställd... Jag hade nog aldrig kunnat ana att det skulle ske på en buss; inte riktigt där - men på väg. Vilken lättnad!

Paula

En annan tid

2011-12-25T07:45:00.000-08:00

Vänner, jag bär på ett socialt och kulturellt arv som jag behöver påminna mig om för att inte glömma. Låt mig vara stolt.

Jag är en del av något unikt (som bara existerar i förhållande till andra). Och vad Ni än kommer att ta ifrån mig, så kommer det att finnas kvar i mig. Ibland är det skönt att inte behöva känna sig utmanad.

God jul

Paula

ALL TID

2011-12-17T12:09:00.001-08:00

Vänner.

Jag formade sockerkringlor med hörlurssladdarna medan du talade högt om vem jag var. Sedan återgick jag till tankar om en förskjuten pubertet, kan det vara så att känslostormningar helt enkelt kommer ikapp en? Eller förresten, de har alltid varit där.

Nu äter jag frukost i sängen och känner doften av hyacinter utan att bli sentimental. Ibland kan det vara svårt att lokalisera sig i en massa av uppsåt och en mängd av orsaker.

Alltid med goda intentioner

ER Paula

MYCKET

2011-12-17T03:37:00.001-08:00

Vänner, det värsta med att bo i ett platt landskap är att det inte finns någon oas man kan bölja sig i. Inte ens ett café med torra mazariner och sedan länge svalnat kaffe. Jag tror inte ens att det finns en efterfrågan...

Det finns dock substitut för nästan allting. Bara enstaka ting går inte att leva utan... Tänk på det nästa gång ni står som förlorare.

Kärlek till Er

Paula

Märk mig

2011-12-14T00:01:00.000-08:00

Vänner, egentligen vill jag bara ge beröm till de eldsjälar som belägrade Uppsalas huvudgata i söndags. "Buy less - live more" stod det på plakaten och jag vart genast såld (som i övertygad).

På lunchen såg jag en kinesisk film där någon talade om att stjäla. "Det är som en reflex, som att andas..." Det var något vackert i det och jag fastnade.

Det kommer definitivt komma stunder då man ifrågasätter hela sin existens och allt därtill. Men när kommer stunden då allting ter sig uppenbart? Mycket sätter spår i mig just nu. Och det enda som saknas är någon som klottrar: "Om du börjar ta livet på allvar så kommer det att sluta driva med dig". Någonstans. Egentligen var som helst, vänner.

Er Paula

Män är djur del2

2011-12-10T14:01:00.000-08:00

Vänner, adventsgranen lyser vackrare än någonsin när jag spenderar tid med mig själv utan att någon ifrågasätter det. Jag uppfinner nya ord i min telefons minne och inbillar mig att inte heller någon annan känner till deras innebörd.

Någon spydde i fyllan ut från balkongen i natt; hällde ur sig timmar av vimmelkantighet, missförstånd och kompenserad personlighet. Jag undrar hur han kommer se på det i morgon. Och alla dom som stod nere vid kiosken och såg på. Ingen tordes ens spekulera. Ingen förutom jag.

Märket ligger kvar.

Paula

Män är djur

2011-12-09T13:52:00.000-08:00

Vänner, inspirationen kommer när man på balkongen kompenserar för de cigaretter man aldrig rökte. När får man tillgodoräkna alla gånger man inte satte gränser?

Jag vill inte ha er uppmärksamhet. Det som skrivs här är egentligen mer än jag har att säga. Men jag älskar att vara vuxen nog för att spendera tid på världsliga saker. Och ibland önskar jag att någon kunde smsa mig, fyra år senare och skriva: "jag är nattvakt i en sovsäck och sällskapet (som du gav mig) är sällskapet".

Tänkte leverera verbal perfektion till Er. Fick bli litterär försiktighet istället.

Paula

Paragraf 1

2011-12-09T12:41:00.001-08:00

Vänner, ville ge er något sött och mjukt. Det blir inte så. Medan jag ödslar tid så läser ni en roman och njuter av choklad och frisk luft i 17 minusgrader. Det finns inget intresse hos mig ens för grader, oavsett bredd. Det finns dock en sak jag funderar på att göra... Skriva mitt bidrag till historien - men vem skulle intressera sig för hastigt valda, ofta FÖR starka ord?

Ibland känns det som att livet fortsätter utan mig. Ni vet inte om att ni är lyckliga, förrän ni varit där.

Kärlek från mig (trots allt)

Paula

PS. Hellre för starkt än ljummet och smaklöst. Att åka hem är inte att fly (!).

Kom till, December

2011-12-03T10:26:00.001-08:00

Vänner, det behöver inte dofta rostat bröd i hela trapphuset för att man ska förstå att människor trivs. Det finns dock de som tycks leva i en särskild (som i-från-oss skild) verklighet. Frågan är bara: vem är närmast kärnan?

En god vän talade om ett lager över världen. Det är övergripande allt. Inte helt oväntat kunde jag identifiera mig i det. Men stjärnan i fönstret är ju bara en symbol... Och det finns människor som jag aldrig skulle vilja dela något med (mig av). Är det osunt att tänka så? Det känns sunt att tänka att man aldrig kommer finna sig själv. Vi behöver skapa oss.

P.

Du gör mig

2011-11-29T01:37:00.001-08:00

Kom tillbaka

2011-11-28T05:56:00.000-08:00

Vänner, den första snön och någon levererade litterär förträfflighet än en gång... Ensamhet är en illusion - ingen är avskild från någon. Jag vill gärna tro henne.

Aldrig som barn tänkte jag på döden. Nu har jag tagit den till mig. Den är nästan överväldigande. Overklig om än så självklar. Tänk att vi har så STORA förväntningar på en framtid som inte är given. Vi behöver en morgondag av varma blickar och EN CHANS TILL. Alla förtjänar den. Sänk er förväntan, vad som är verkligt är nu.

Ta åt Dig,

Paula.

Hitta till mig

2011-11-25T08:13:00.001-08:00

Vänner, jag kan inte sluta tänka på att min samhörighet är någon annans utanförskap.

Så som någon sa det. Och samma tidning fick mig att undra: NÄR ska vi sluta dyrka ungdomen? Jag saknar ödmjukheten i människor som faktiskt redan förlorat en generation... Det finns de som är intresserade av Din historia - du måste bara våga dela den.

Först när jag tittar tillbaka på texter som brukade uppröra kan jag se vem som håller sig tillbaka i mig. Först när gamla vänner påminner mig minns jag. Heroinverk, brukade jag kalla dem.

Med fullkomlig kärlek

Er Paula

Och jag

2011-11-16T09:08:00.001-08:00

Vänner, först när ni skrivit ett mail till någon om att ALLA behöver förtjäna Er respekt så har ni satt en gräns tydligare än någon annan innan er. Det blir plötsligt så uppenbart vilka människor som faktiskt ger och GIVIT. För första gången har jag genuint uttryckt (tryckt som i ord-UT) att jag är värd någonting bättre. Kom ihåg, det är ni som sätter era egna gränser. Vänner. Dem som faktiskt ger är de som Gud vill ha.

Och jag kände mig som en biroll i scener om ett missförstånd samtidigt som någon bar en mössa med en snöflinga på. Det fick mig att längta hem. Det är för kallt här nere om hösten... Och utan någon värme.

Paula

Nördarnas revansch

2011-11-13T01:44:00.000-08:00

Vänner, jag vet att en rostad macka inte gör någon skillnad ens om den innehåller linfrön och rågsikt. Men att markera för människor att de behöver FÖRTJÄNA din respekt är viktigt (!). Mig ges det tillfällen jag definitivt inte tar, men det betyder inte att jag är fåfäng... Det handlar om att sålla, vänner (vänner). Bland annat. Och så vidare.

Vad innebär det att var såld? Det är vackert att sälja sin själ. Låt dig inte säljas. Köps jag? Var inte till salu. Sälj. Låt ingen köpa dig. Stå emot. Eller - varför inte?

Förstås,

Er Paula

Vad är solidaritet?

2011-11-08T05:36:00.000-08:00

Vänner, alla behöver vi väl bli överraskade ibland. Därför utnyttjar jag andra människors förväntan. Och medan jag febrilt söker efter någon att citera finns det andra som undrar... Hur berättar man för någon man knappt känner att "jag är ensam"?

Ledsen, men jag besitter inte längre några synonymer för TA MIG. Nu tänker jag mer i stil med TA FÖR DIG.

Paula

Det var så här

2011-11-07T01:11:00.002-08:00

Vänner, jag vet att jag inte kan påstå någonting om att jag skulle känna till hemligheter... Men det råkar vara så att om man vet när man bör vara tyst så har man knäckt en av dem.

Det är fascinerande hur lättövertalad jag, som en av somliga människor, är. Det krävs inte mer än en invändning. Dessutom skickar jag desperata mail i sådana situationer och får svar som både lugnar och stärker. Ibland behöver man bli påmind om hur svårt det kan vara att leva upp till sitt idealjag. Vem vill ni vara, vänner?

Er Paula

Lys upp november

2011-11-01T00:57:00.001-07:00

Vänner, det finns dimensioner av livet som jag bara kunnat föreställa mig... Vissa mer övertygande. Andra som tagna ur overkligheten (som jag hävdar finns). Det som nu spelar roll har ingenting med Sex pistols eller oförmågan till självdistans att göra. Det finns så mycket skada att göra enbart med ord... Tänk om vi hade vapen (!) Åtminstone har jag kommit över inställsamheten.

Jag vet inte hur det känns när Gud överger, vänner. Men hade det varit onsdag idag så vet jag vart ni hade kunnat gå.

Er Paula

Ljummen?

2011-10-28T03:17:00.000-07:00

Vänner, finns det NÅGON som har det? FINGERTOPPSKÄNSLA.

Plötsligt fick definitionen av en "grå dag" en helt ny innebörd för mig. Och det har ingenting med väder att göra. Hur utmanar vi? Gör vi överhuvudtaget det? Gör det. Dagligen.

Det finns två saker som gärna får överta mig nu (min känsla för listor räddar mig från lösaktiga förbindelser och TANKLÖSHET)... Rutin och tacksamhet. Men jag börjar sakteligen inse att jag aldrig kommer nöja mig (!) med något som inte är så bra som jag vill ha det.

Paula

NU

2011-10-27T02:05:00.001-07:00

Faktiskt är det så att allt jag behöver just nu är en vän. Någon som står där på vintern när det är slaskigt under fötterna och levererar slående fyndiga ordvitsar medan cigarettröken går från hennes lungor till mina (passivitet) och jag kan inte sluta prata för att jag vet att hon lyssnar så BRA - hon lyssnar SÅ bra(!)

(1)Det finns ingen som har tålamod i mitt liv just nu och (2) allt jag drömmer om är slask under fötterna och (3) passivitet. Vänner, (4) ni behöver inte minnas detta. Eller förresten, (5) ni får inte.

P.

Vaken

2011-10-27T01:48:00.001-07:00

Det är en känsla som är skärpt, den är smart och förgörande. Efter två dagar av ljus inser jag att det är jag som tillkallar mörkret. Men sanningen ligger där i och den är SÅ lätt att finna. För någon. Hoppas att ni inte tar detta på alltför stort allvar... Min självdestruktivitet tar sig uttryck i sex filmer om kärlek och någon promenad extra om dagen. Ni kanske till och med förstår vad jag menar.

Mjuk som aldrig förr

Paula

Hemma

2011-10-22T08:49:00.000-07:00

Vänner, det finns inget som värmer så som att knacka på hos en granne för att dricka kokkaffe och skvallra om andra grannar. Det kan tyckas ytligt men en kaffetår kan innebära så mycket mer än just en kaffe-tår.

Det går inte att berusa sig för att slippa undan faktum som att man inte längre omedelbart hittar lysknappen, trots att orkidén fortfarande blommar i hennes fönster. Och somliga undrar hur man kan förarga sig över småsaker... För att de är mycket lättare.

Paula

En annan form av ensamhet

2011-10-20T00:01:00.000-07:00

Vänner, det är få saker som värmer så mycket som att komma hem till akustisk musik och doften av hemlagad mat.

Det är fängslande (som i tilltalande) hur vissa människor kan gå från att köpa dyr ost till att sitta på ett bibliotek och gråta... Och jag skulle så gärna vilja fråga. Andra säger: man kan vara ett med det. Jag säger: jag vill vara två. Minst.

Innerst inne vet jag att Gud inte har något med oss att göra. Ändå tycker jag mig se tecken i nästan allt.

(skulle vilja vara) Hänförande, Paula

Vad vore jag?

2011-10-17T00:01:00.000-07:00

Vänner, medan någon försöker lära mig se skillnad på att fly och att försvara sin identitet, låt mig göra er besvikna. Jag kan inte annat än att fortsätta hävda följande: Det finns musik som räddar. Men snälla någon, lär mig att säga Nej.

Lova mig att bryta minst en tystnad om dagen, vänner.

Er Paula

Nu igen

2011-10-05T05:39:00.001-07:00

Jag vill faktiskt att du fortfarande ska leva,

Paula.

Om du vore här nu

2011-10-05T05:21:00.000-07:00

Vänner, jag längtar efter att göra skillnad. Det var mycket lättare förut. Jag visste att erbjuda sig att sätta på kaffekannan eller ta en promenad runt byn var mer än tillräckligt. En gång hittade jag en tjugolapp på bron och jag var hennes stjärna. Förresten, att bara att finnas till och jag var en hjälte. Nu krävs det så mycket mer än så. Och det börjar uppenbara sig att det kanske bara finns EN till sån person på jorden. Hon får inte försvinna.

Vad vi inte får glömma bort: ingen kan göra rörelsen ÅT dig.

(någon måste vara) mjuk,

Paula

2011-10-04T00:13:00.000-07:00

Vänner, alla vill vi se det jämna ut sig. Ibland anstränger jag mig otroligt för att överväga, värdera, jämföra, mäta - allt för att jämna ut. Ändå befinner man sig ständigt i någon form av ovisshetens trygghet. Förutsatt att man inte snart är 21 år och känner i hela kroppen; att det snart är ett år sedan.

Det finns dom som tänker att ju mer medvetna de blir, desto tydligare blir det också att världen borde stängas av. I alla fall för ett kort tag. Bara för att få andas i tomrummet. När de sedan kommer tillbaka för att mötas av igenkännande blickar och hälsningsfraser som innehåller deras namn... Så inser de att det kanske inte är så ledsamt ändå.

Puss P

Din rörelse är min, oktober

2011-10-03T00:30:00.000-07:00

Vänner, man förstår vilken tålamod andra har när man tvingas spendera så mycket som en timma i sitt eget sällskap.

Kan det vara så att det tar ungefär ett och ett halvt år innan man börjar veta vart man har en person? Och ändå slutar jag aldrig förvånas, utav Dig.

Er Paula

PS. Egentligen är inte fåordighet särskilt utmanande...

Igår

2011-09-30T02:29:00.001-07:00

Vänner, vi har ingen aning om vilka system vi kan bidra till utan att göra egentligen någonting.

Igår och en spark i magen i form av: (citat) "Där gästerna är de bosatta". Igår och jag fick vara ung och öva min engelska efter ett vitt och ett rött på en kall bänk. Och han hade ingen aning om vilket sammanhang han tog del av, vilket gjorde det hela ännu BÄTTRE. Igår och jag ringde någon klockan 00.16 som jag inte trodde skulle svara - ändå ringde jag. Någon svarade.

Er vän

Paula

FOKUS

2011-09-27T13:03:00.002-07:00

Vänner, med given anknytning till rubriken vill jag bara säga: allt handlar om det. Lägg ert till rätta och ni är vinnare.

Värme,

Paula

Vad som helst egentligen

2011-09-21T03:53:00.001-07:00

Vänner, ibland hänger ett blått skynke över världen. Dra det åt sidan.

Någon gång har det hänt att jag träffat människor som varit brutalt ärliga. Inte till sitt försvar - genuinare än så. Det händer mig igår och jag sa först ingenting, skrattade artigt och sedan gick jag. Nästa gång ska jag ta vara på stunder av uppriktig dialog.

Till mig kan ni säga vad ni vill (också Du)

Paula

Vad som helst egentligen

2011-09-21T03:53:00.000-07:00

Plötsligt osäker September

2011-09-13T00:35:00.000-07:00

Vänner, medan alla andra är unga så står jag still.

Jag som briljerat med min stensäkerhet, förkastat tvivelaktighet, förnekat obeslutsamhet, uppmuntrat naivitet och missbrukat spontanitet. Nu står jag här med intet och intet är allt jag har. Det slår mig att allt jag förmår analysera enbart cirkulerar i min egen närmiljö. Och den miljön är väldigt lokal. Hur breddar man perspektiv? Och handlar det överhuvudtaget om perspektiv, eller är det bara okunskap?

Jag behöver vägledning och att be om den har alltid vara motstridigt. Men nu gör jag det i alla fall.

Er stillastående i rörelse

Paula

Klockan 01:13

2011-09-07T16:10:00.000-07:00

Den fenomenalt vältaliga eliten går omärkbart förbi
Hur kan det vara så?
När berusade ynglingar på gatan skriker och sjunger,
är de mindre uppseendeväckande än
bärplockare i gummistövlar
-Hur kan det vara så?

P.

Vinn

2011-08-31T05:34:00.000-07:00

Vänner, ibland är det farligt att inte se till sina egna intressen. Vi vinner på att älska oss själva, har jag hört...

Huvudsaken är att det finns matkonstnärer. Och jag har börjat tänka annorlunda; för är det inte så att bakelser agerar kärleksförklaring när inte orden är så lättillgängliga? Inte varje människas identitet vilar i vad hen verbalt uttrycker. Eller hur?

Mina älskade,

Paula

This is axiom

2011-08-29T10:25:00.001-07:00

Min tolkning av din favoritsång

Vandrande värme till stjärnan
och låt regnet komma in

Jag vet att du skulle erbjuda det,
avslöja det,
aldrig upprepa det,
men det är mjukt och platt
Skulle bända upp det med din kärlek,
evigt sända förlorade och ensamma erbjudanden

Det är en brant,
det djupaste boet
av allt du sa
som är fast i mig

Din kärlek är känd för mig
men inget löfte, jag bara kallar
något av en slump
och oidentifierbar.

En kärleksförklaring,

Paula

Gåva

2011-08-29T00:29:00.000-07:00

Vänner, alla behöver vi få vår ungdom bekräftad. Giv.

Paula

I brist på egen skapelseglädje

2011-08-21T00:01:00.000-07:00

Ilska

Jag dödade biet utan annan anledning än att det var där och att du
iakttog mig, ogillande,
vilket gjorde det hela mycket värre men jag var i alla fall arg på
dig och satte därför foten på det,
tyngde på det, provade hur mycket som krävdes för att få det fjäd-
rande, motspänstiga höljet att ge vika
och kras! plötsligt, uppskakande gav det faktiskt vika och du vän-
de dig tvärt och tvärt så
kände jag mig själv vägd i dina ögon - varför ska jag alltid känna
mig vägd i dina ögon;
är inte detta halva orsaken till mitt ursinne, dessa tendenser hos
dig, ömtåliga punkter hos mig? -
och "Varför" sa din blick, "Varför?" och redan när min sände mitt
svar, "Angår dig inte",
visste jag att jag blev vägd ännu en gång, andra gången, och denna
gång i alla fall funnen för lätt.

C. K. Williams

Jag tror på en värld som inte är fallen

2011-08-18T04:39:00.000-07:00

Vänner, det finns mycket i livet att bekänna. Ofta tänker man: ”men så dum är inte jag”. Och vi kan fortsätta plantera idéer i varandras hjärnor, eller bara överlämna det till frukostnonsens. För vad blir inte ljuvligt med bordsmargarin och marmelad?

Kom ihåg att vi alla bär ett ansvar över åsiktsfriheten och att åsiktsfriheten innebär ett ansvar för oss.

Er Paula

PS. Jag la märke till klockan vid dagens första konversation om etnocentrism och vi-och-dom: 08.12 i Sigtuna

I brist på egen skapelseglädje

2011-08-14T08:52:00.001-07:00

KÄRA X!

Det kan jag inte
svara dig
på.
Jag vet bara att den som håller ut

håller
ut.
Och att
mången som gräver

finner. Silverskorna
tar jag med
över
till Hanna.

Jan Erik Vold

Inledningvis augusti

2011-08-04T12:55:00.002-07:00

Vänner, jag hann inte ens stanna upp innan andetagen slutade ta ÖVER. Vi behöver förstå värdet i att kunna säga nej. Samt förstå skillnaden mellan det och att kunna säga ifrån... Bestäm er, vänner.

Ibland får jag för mig att någon annan är huvudpersonen i mitt liv. Och då spelar det ingen roll att man strör ut spår för att människor ska hitta tillbaka till dig. Alla förblir ändå tigande. Jag vet inte om det är naiviteten som rinner ur mig eller bara rönnbären som uppenbarat sig alltför tidigt i min precis påbörjade sommarglädje...

Tvetydigt men precis som det ska vara,

ER Paula.

Alltid var dag

2011-07-24T10:34:00.000-07:00

Vänner, vissa människor hör ihop. Och det blir så uppenbart efter ett rop på hjälp vilka de är. Tack för att åtminstone några av er tror på troheten.

Alla är vi trasiga, vi lever under samma hot, tillber samma himmel, önskar samma trofasthet och andas samma luft.

Med omtanke till mina norska vänner

Paula

Rå för

2011-07-11T00:01:00.000-07:00

Vänner, det är svårt att anpassa. Och det är omöjligt att anpassa reklam efter människor som faller för löften om att kunna köpa sig lycklig. Något som definitivt kommer att bränna ut dig är att söka svar på allt.

Ibland känner jag mig lyckligt lottad... För min saknad efter Dig sätter perspektiv på det mesta.

P.

Sanningen, juli

2011-07-01T12:02:00.001-07:00

Vänner, bara längs en mjuk grusväg kan jag se mot himlen som om något fanns där. Kanske möter du min blick snart... Och så många människor jag försökt få att tala, önskar jag bara några ord till från dig.

Vissa kvällar kan till och med en romantisk komedi vara tillfredsställande, kan ni tänka er? Men kom ihåg att ni aldrig kan utmanas av en annan människa. Hen är alltid lika svag som ni.

Fåordig omtanke,

Er Paula

Sanningen, juli

2011-07-01T12:02:00.000-07:00

Vänner, bara längs en mjuk grusväg kan jag se mot himlen som om något fanns där. Kanske möter du min blick snart... Och så många människor jag försöka få att tala, önskar jag bara några ord till från dig.

Vissa kvällar kan till och med en romantisk komedi vara tillfredsställande, tänk på det. Och kom ihåg att ni aldrig kan utmanas av en annan människa. Hen är alltid lika svag som ni.

Fåordig omtanke,

Er Paula

Välj dina krig

2011-06-28T14:06:00.000-07:00

Vänner, oavsett hur mina tankar inleds så slutar det alltid med följande: Du är den enda som kan göra dig själv lycklig. Och så länge det går att finna tröst, är jag övertygad om att Gud finns. Jag tror på naturens kraft att bära oss, vänner.

Sedan någonting för att förenkla: En promenad vid midnatt kan utmana på så sätt att man vet att man kan fortsätta gå hur långt som helst. Möt mig.

Fortfarande Er,

Paula

Finns det grader i helvetet?

2011-06-13T00:01:00.000-07:00

Vänner, ibland vill jag släppa mina värderingar och bara leva. Hur vore livet då? Egentligen vill jag inte sätta ord på sådant Ni redan tänker. Men det finns inget originellt i att tillföra något nytt. Och om det är något jag lärt mig så är det att vänta...

Ovissheten hotas av dig. Du vet något som inte den gör

Er Paula

Fattig

2011-06-09T12:28:00.000-07:00

Vänner. Sex syns för mycket utanpå. Det är egentligen allt jag har att säga... Men jag hyser förutom det alltjämt förakt mot solen när den är stor och varm, men sjunkande.

Det slog mig att ingen sommar kommer vara en sådan sommar mer. Varken vaniljglass eller syrén. Ingen sommar mer. Hemma som hade alla potential att bli hemma igen.

P

Ett annat juni

2011-06-01T00:01:00.000-07:00

Vänner, det finns inget bättre sätt att spendera första dagen av en sommarmånad på än med något av det vackraste som finns - maräng. Inget kan heller gå fel när bekräftelsen kommer inifrån; vem mer behöver egentligen veta hur säker Du är? Dessutom blir det ofta överväldigande att söka överrösta någon som ändå alltid sitter tyst. Se det söta också i Ditt uttryck. Du är mer sann och mer sann är du.

Många gånger känner man fel. Känn om.

Er Paula

Ingen aning

2011-05-30T03:06:00.001-07:00

Vänner, jag trodde att jag var lyckligt lottad. Men det går inte att hoppa över stunder av bristande självförtroende. Och det var en vän som lyfte mig med orden ”jag undrar bara varför det inte är tillräckligt vackert att vara människa” - på tal om skönhetsingrepp.

Förresten, vem upplever sig ha rätten att avgöra hur normal någon annan människa är? (Bortsett från personen som kom på betydelsen av liten respektive stor bokstav, som nog var SJUK.) Den tanken frigör i alla fall mig, vänner. Och det är inte så konstigt att man känner sig själv väl, när man ägnat ett helt liv åt självrannsakning. Dock tar det emot att vara genuint självkritisk ibland. Att klandra sig själv ter sig till och med osmakligt då det visar sig att ödmjuka (?), intellektuella människor finner njutning i tysk porr.

Kärlek,

Er Paula

Ingen aning

2011-05-30T03:06:00.000-07:00

Vänner, jag trodde att jag var lyckligt lottad. Men det går inte att hoppa över stunder av bristande självförtroende. Och det var en vän som lyfte mig med orden ”jag undrar bara varför det inte är tillräckligt vackert att vara människa” - på tal om skönhetsingrepp.

Förresten, vem upplever sig ha rätten att avgöra hur normal någon annan människa är? (Bortsett från personen som kom på betydelsen av liten respektive stor bokstav, hen var nog SJUK.) Den tanken frigör i alla fall mig, vänner. Och det är inte så konstigt att man känner sig själv väl, när man ägnat ett helt liv åt självrannsakning. Dock tar det emot att vara genuint självkritisk ibland. Att klandra sig själv ter sig till och med osmakligt då det visar sig att ödmjuka (?), intellektuella människor finner njutning i tysk porr.

Kärlek,

Er Paula

...Eller aldrig

2011-05-26T00:01:00.000-07:00

Vänner, finns det vuxna människor?

Jag har aldrig sett det så tydligt som nu: vägen är verkligen målet

Er Paula

Mot utgången

2011-05-25T04:37:00.000-07:00

Vänner, nu är jag upptagen. En skvätt grädde i kaffet, en tinad kanelbulle och plötsligt känner jag igen mig själv. Det är nu det blir extra tydligt var man inte passar in. Och det spelar ingen roll hur gärna jag önskar känna tillhörighet - jag kommer aldrig att roas av tre vuxna(?) barn(!) i ett radioprogram klockan 07. Ibland går man hellre förlorad.

Jag fortsätter att hålla fast vid att det finns sidor hos människor som definierar personlighet, förutsättningslöst. Varelse det handlar om personer med känsla för något (kunskap) eller någon som känner något (glöd). Vem av dem bör vi älska?

Kom ihåg vänner, ta ALLTID trapporna

Er Paula

Försummad

2011-05-07T00:01:00.000-07:00

Vänner, ibland gör det mig fullkomligt lycklig att få befinna mig i ett tillstånd av varken-eller. Inte svart-vitt; varken mörkt eller ljust; blodigt eller oskuldsfullt.

Att stå på gränsen till sammanbrott och samtidigt vara tillräckligt kontrollerad för att tänka högt: "jag bestämmer över mitt liv". Det är att vara levande. Tänk så nästa gång någon behandlar luften i dina lungor med mindre vördnad än du önskat.

Lev med mig. Länge

/ Paula

Finally, May

2011-05-05T00:29:00.000-07:00

Vänner, jag tycker om det där motvilliga leendet. Det kan nog inte bli mer äkta än så. Dessutom var det länge sen jag längtade... Efter sockrade rabarber på det sista steget av farstutrappan. Med fötterna i gruset vet man alltid vart man står, helt enkelt.

Dessutom orkar jag inte spilla tid åt att vara samhällskritisk eller ens ointresserad. Och jag har aldrig varit så lycklig vänner, över att det här faktiskt inte är för bra för att vara sant.

Fortsätt skynda långsamt med mig,

Paula

Mening

2011-04-28T01:58:00.000-07:00

Vänner, var finns det där att finna; det som jag vill se? Jag tänker på de gånger man söker vara del av sammanhang, vilket som helst bara det är något. Är det för sambandets skull vi dödar och exkluderar varandra? Jag vill gärna tro att det är så... För om det bara är så, så är jag övertygad om att helheten finns.

Det känns ovant att se lyftkranarna genom mörka glas. Men det är vad våren har att erbjuda, än så länge. Och ibland spelar det ingen roll hur utsikten ser ut - huvudsaken är få vara förvissad om att den verkligen finns.

Fortfarande Er,

Paula

Kan inte låta bli...

2011-04-21T07:18:00.001-07:00

Vänner, april inspirerar inte annat än sol i mig. Därav denna:

Freudiansk felhörning:

Sent i vår arts utveckling
kommer den freudianska felhörningen:
förmågan att utläsa
ett plausibelt innehåll
ur icke existerande
begrepp med
reproduktionsorienterat
innehåll.
Som t.ex. kukhus
eller fittbuss.

Att helt enkelt vara öppen
för saker som skulle kunna matcha
en sådan etikett,
ett sådant hoppfullt
flörtande
med vilken
semantisk lucka
som helst.

Det är inte känt
i vilken grad
denna förmåga
gynnas av det naturliga urvalet.

Ur Fredrik Lindströms "Evolutionen och jag kommer inte överens"

Nypon

2011-04-12T00:01:00.000-07:00

Vänner, någon talade om att man inte är någon om man inte har hemligheter. Tanken har etsat sig fast i mig och jag kommer inte över den... Kan det stämma att jag fyller mig med allt som andra vet om mig OCH det andra inte vet om mig? Jag tycker om att veta. Jag tycker om att se vilka Ni är, utan hemligheter. Och av allt ni delar med mig finns det inget ni kan säga som jag inte vill dela.

När vi bjuder på något av oss själva är det inte så konstigt om man önskar respons... Men förvänta er inte att någon tar tillfället i akt att berätta, om deras innersta. Det finns saker vi aldrig kommer att delge - men någon kommer alltid att veta. Också vi som talar öppet har saker som döljs bakom ordet. Glöm inte det.

Vänner

Paula

Tillbaka till april

2011-04-04T00:01:00.000-07:00

Vänner, härom natten var jag vaken bara för att jag kunde. Och medan fåglarna återvänder samlar jag på positiva tankar, övertygad om att det finns någon som tycker att det är vackert. Det borde inte vara så utmanande (som i utmaning), eller?

Ibland behöver man utforma konkreta glädjeprojekt för att världen ska förstå att Du förtjänar att vara lycklig. Dessutom finns inga resurser för någon annan förutom de verkligt olyckliga att vara just olyckliga... Så ta tag i d(ig)et själv.

Allt som återstår att säga nu är: Bli min vän.

Paula

Bomb

2011-03-28T03:58:00.000-07:00

Människor, är det så här vi interagerar med varandra!?

När någon tappat fotfästet på riktigt så finns inte längre något uttryck för det. Allt stannar koncentrerat inuti. Inuti. Och vad jag än försöker skriva för att förgylla så blir det bara tomt och opersonligt. Det blir heller inte längre svårt att göra uttrycket till sin livsstil. Så länge det inte förgör någon annan.

Låt bli att försöka tala stort om världsliga ting. Ni kanske tror att jag anstränger mig, men det går inte att hålla tillbaka. Och det finns dom som är så rädda för döden att de inte törs leva...

Vänligen,

Paula

Senare

2011-03-26T15:31:00.000-07:00

Vänner, ibland kan vi behöva förminska fantomerna. Och det finns inget som är så hänförande som att svänga förbi den starkaste människa man känner efter ett svagt ögonblick. Alla behöver någon som känner (dig).

Någon gång händer det att vi får en pust av svart. SVART. För mig blir det alltid för intimt. Och jag bryter ner mig själv för något andra gjort. Och i natt på väg hem så skämdes jag. Jag vet så lite om världen att jag inte längre törs be om någonting. Det gör mig mjuk. Men med det: uppgivet. Finns det så att det räcker till alla små tankar?

Vi får inte tysta musiken alltför länge.

Er vän,

Paula

Vi kan inte komplicerat

2011-03-21T00:01:00.000-07:00

Vänner, på tal om hålfotsinlägg: vi lägger fokus på helt fel saker. Tidigare var teorin så viktig. Nu försvinner den i periferin. Jag tänker på hur det var att höra fågelsång utanför Fågelsången när jag satt där och någon såg på mig. Såg mig. Och log.

Ibland blir det för mycket människa i en för liten kropp, upplever jag. Hur reducerar man en personlighet? Hur skär man ner på intryck och övertygelse? När låter man sig lära att andra människor upplever världen annorlunda? Nu sitter jag vid ett runt bord nära väggen, där det inte drar i mig. Här drar inte något i mig. Och människorna här vet inte att jag söker mer fågelsång i mitt liv.

Kärlek

Paula.

Fält

2011-03-17T00:01:00.000-07:00

Vänner, låt INTE NÅGON dra ner er. Ge inte bort en dag, en timma eller ens en minut till något som tar bort ljus från din tillvaro. Du bestämmer över Ditt ljus.

Ibland slits jag mellan övertygelser av så liten entitet. Det räcker inte att självuppleva för att tvivlet ska försvinna. Är vi till naturen kritiska granskare av vår omgivning? Finns det ingen som känner sig fullkomligt tillrättalagd (med tanke på små entiteter)? Inte ens när det kommer till sex kan jag övertygas om vad som är äkta eller vad som bara är fenomenets förväntade lidelse.

Och jag SKA - men när JAG vill.

P.

Till dig:

2011-03-14T01:42:00.001-07:00

Vänner, låt frukosten ta tid. Klockan är 09:42 och det har redan gått flera veckor sedan jag bytte perspektiv. Dessutom undrar jag om det verkligen kan vara så att allt bara är viljan till liv? Visserligen kan livet själv som ändamål innebära att alla vägar leder rätt - men är det naivt att tro att alla resor går dit? Till världen.

Om man kan uttrycka sitt liv i färg där varje kulör i sin tur avslöjar egenskaper hos oss... Kommer vissa färger tonas ned? Tyna bort? Det finns en särskilt stark just nu som jag betvivlar någonsin kommer försvinna. Låt den bara inte definiera mig.

Vänligen

Er Paula

Tuffast

2011-03-10T00:01:00.000-08:00

Vänner, meningslösheten tar ett annorlunda tag. Allt blir plötsligt till dess yttersta komplexitet och små saker blir stora. Som alltid. Fast nytt. Det är dock uppriktigt glädjande att det finns människor som förstår när världen inte håller på att rasa och när den faktiskt gör det. Känslomässiga metaforer bjuder jag gärna på i överflöd, vänner.

MEN ibland önskar jag att jag också var mentalt försedd för att kunna resa till Indien och göra (som i praktisk handling) något. Dessutom lyssnar jag hellre på färglada människor i trans än på dem som ältar livskritiska begrepp.

Med värme,

Paula

Stilla, mars

2011-03-01T13:26:00.001-08:00

Vänner, föreställ er rörelsen som ett maktutövande. Men att ständigt befinna sig på en och samma plats kan också vara vinnande (som i trygg). Och någon talade med oss om en förtvivlan inför frihetens begränsningar - i stunden var det något av det vackraste jag hört. Men att pressas av förväntningar är aldrig ett önskvärt eller sött (som i sötma) motstånd.

Vad är primärt när vi ska definiera vår natur? Ni är mitt främsta mönster. Så bestäm: harmoni.

Paula

kl. 20:04

2011-02-27T11:03:00.000-08:00

Vänner, någon sa åt mig att njuta av att vara jag. Därför gör jag det. Dock kan jag inte låta bli att fundera... Jag behöver vara Er vän, vänner. Vi behöver varandra. Vad behövs i ett behov? Är det ett behov att behöva behövas? Jag behöver att Ni behöver mig.

ps. i en stuga utan elektricitet men med en kärleksfull spänning, långt ifrån stan men nära vattnet skulle man bo...

Värme,

P

Vågar du?

2011-02-21T09:08:00.000-08:00

Vänner, jag är representativ för minst två förödande egenskaper när det gäller sympatiskt samspel me(llan)d människor. Jag är disträ och självupptagen. Och det spelar ingen roll vilken konstnärlig aspekt man kan befästa de tillstånden med. Att vara upptagen av sin egen tanke är inte det minsta estetiskt eller attraktivt. Alla söker närvaro - jag vill att det ska vara något som jag kan ge Er.

Med tanke på vad jag skrev tidigare om att älta andra människors uttryck... Det slog mig idag att jag gör precis samma sak. Så om jag antydde något om att jag, till skillnad från andra, förändrar så ber jag uppriktigt om ursäkt. Det jag skriver här (som i att älta) är ingen revolution överhuvudtaget. Inte ens på ett litterärt plan. Jag behöver också väcka gudomligheten i mig.

Vänligen,

Paula

Flykt

2011-02-20T00:01:00.000-08:00

Vänner, trots enorma perspektiv och ett framtida mindre berikande liv så har jag fortfarande mage att fundera över små (små!) saker under flera dagars tid. Ta bort den dynamiken ur mig! Vi behöver inget annat än verkligheten, eller hur? Och vem ska nu tala om för mig hur jag ska leva?

Men hur länge ska man hämma sig själv? Handlar livet om att alltid STÅ TILLBAKA? Ni som vet, berätta varför jag alltid vänder halvvägs för att jag tror att jag flyr. Egentligen vill jag vara TILL LAGS. Vänner, SLUTA DÄMPA ER! UT MED ALLT SOM ÄR NI

P

KORT

2011-02-18T03:41:00.001-08:00

Vänner, om själen väger 21 gram - betyder det att vi är lätta? Kan det vara så lätt att somliga har tunga sinnen, men att alla fyller lika stor funktion för världen?

När man älskar många finns många att förlora. Så håll FAST vid varandra. Gör det, oavsett, vänner. Det enda jag kan referera till är en viss långhårig svensk musiker som jag egentligen bara lyssnar till när jag bakar bröd på alla hjärtans dag (vi har bara varandra).

Kram P

Bortom humanismen?

2011-02-17T01:31:00.000-08:00

Vänner, är vi kritiska individualister som plockar fragment ur ideologier?
Ältar vi andra människors engagemang?
När ska vi också brinna?

Ingen törs längre ta ställning.
Människan är också död - inte bara Gud.

ps. driver jag dig bort från mig?

"När själen är förkyld"

2011-02-16T00:01:00.000-08:00

Vänner, jag träffade en man för ett år sedan som började dra i mig. Han slet och töjde på min essens. Man törs aldrig säga att man plötsligt ser klart. Men jag vill verkligen säga det nu... Ni vet ju i alla fall vad jag tänker.

Hela tiden behöver vi backa, invänta, spara för att sedan gå på, störta och ödsla. Varför? Kan vi inte bara välja, vraka och vinna...

Er Paula

Glömde helt bort februari

2011-02-10T00:01:00.000-08:00

Vänner, vi talar i metafysiska termer en gång i veckan i rum 1-1060 och jag slutar aldrig övertygas. Vad som är verkligt är verkligt i den bemärkelse sanningen ter sig för oss! Hur jag uppfattar en morgon tätt intill någon annan behöver inte alls verka sär-skilt för andra. Dock tror jag att särskildheten i detta sammanhang handlar om STÖRRE saker än så. Och nu talar jag för mig själv - eran sanning förblir Er.

På en balkong av snö med en cigarrett, två lyftkranar och två kyrktorn stod jag och tänkte att vi kanske har en del av världssjälen du och jag. En dag senare och det var som att romantiken var död. Men våra prövningar är inga prövningar, min vän.

Paula

DISTANS

2011-02-04T00:01:00.000-08:00

Vänner, låt inte någon annans sexualitet vara en helig ande om inte din är lika viktig. Det är nämligen otroligt svårt att laga middag tillsammans med någon som samtidigt förnekar patriarkatet samt medel för en social acceptans av alkoholmissbruk. Är det aldrig någonsin okej att vara provokativ?

Det spelar ingen roll hur mycket tid jag ägnar åt att undermedvetet analysera min tillvaro och allt till-hörande var-ande(t). Något som alltid återkommer är önskningar om insikten till det "egna värdet". Så oavsett vad som händer, vänner, se Er egen förmåga att lyfta. Och hör kvällens mest självuppfyllande tanke: medge din ungdom.

Älskade,

Er Paula

MOLL

2011-01-31T00:01:00.000-08:00

Vänner, när allt rivs upp är det svårt att hålla båda fötterna på jorden. Men allt man egentligen behöver tänka då är att man ALDRIG är ensam. Detta gäller också på ett hotellrum klockan 04 en söndagsmorgon - på egen hand (men inte ensam).

Somliga brinner fortfarande oundvikligt hårt för att undvika det hårda, vänner. Jag vill inte vara en del av det(?)! Inte ta del av någon som känner delaktighet i det(?)! Det här kommer låta galet, men jag behöver någo(n)t att fylla ett vakuum med. Och det är inte sex, inte sprit eller andra tillfälliga lösningar (som i vätska).

Allt väl,

P.

Passiv?

2011-01-24T08:28:00.000-08:00

Min fascination (som i älskvärt) av engagerade människor är svår att avlägsna. Det är något oupphörligt givande i att ibland påminnas om somligas genuina intresse. Dessutom finns ingen bekräftelse likt den då man blir uppmuntrad att ta för sig. Gör det. Ibland kan det dock vara skönt att rusa ut för att återta (som i att släppa) kontrollen. Stanna kvar, vänner.

Efter att ha spenderat en fredagskväll åt att lyssna till någons berättelse om koncentrerad ondska finns nästan ingenting att tillägga. Men att vita krukväxter gör mig lycklig har ingenting med motståndskraft att göra. Det är snarare något om att min känsloupplevelse endast utgör en vag kraftansats av spektrat... Vilket det nu än må vara.

Vi behöver i alla fall tycka om varandra,

Paula

TRO

2011-01-24T07:56:00.000-08:00

Vänner, vem är jag att tycka synd om mig själv?! Istället för att glädjas har jag fått för mig att svåra tankar behöver kompenseras med lätta teveserier. Men många gånger är det närmare att gråta över andras oro. Tänk på att allt går vidare.

Medan andra går sönder finns det helheter (fulländning) som få lägger märke till. Något som gör vissa människor empatiska och andra rädda... Ser ni? Någon uppmanar oss att vara försiktiga med vad vi ber om. För det kan hända att vi får det.

Närhet,

Paula

LJUS

2011-01-23T00:01:00.000-08:00

Vänner, jag vill inte vara svår mot er. Och förlåt att jag frågar detta... Men vilket sätt att vara är rätt? Jag fortsätter tilltalas av vänliga människor. VÄNLIGA. Vad tilltalar er? Och vad får vi?

Idag förstod jag att mycket av min vardag går ut på att systematisera min tillvaro. Det finns ett behov hos mig av att lära av händelser som om de faktiskt spelar roll för kommande händelser. Jag försöker liksom urskilja framtidens karaktär.

Det var när jag cyklade längs ån och det var kallt som för precis ett år sedan. Och jag kunde inte låta bli att känna efter, hur det kändes att gå från dig då.

Medan jag fortsätter söka efter mönster, vill jag ge er kärlek.

Paula

Väck världen!

2011-01-22T00:01:00.000-08:00

Vänner, jag har kanske talat om det förut... Samma författare som hävdade naturen vara vår skapelse fick mig också att tro att saker existerar därför att vi ser dem. Och att vad vi ser och hur vi ser det beror på vilken sorts konst som har påverkat oss. Ett blockcitat tillägnat den tanken:

Att se något är en helt annan sak än att titta på det. Man ser inte en sak förrän man ser dess skönhet. Först då börjar den existera. För närvarande ser människor dimma, inte för att det finns dimma, utan därför att diktare och målare har upplyst dem om dimmans underbar mystik. Det kan ha funnits dimma i London i århundraden. Jag vågar till och med påstå att så är fallet. Men ingen såg den och därför vet vi heller ingenting om den. Den existerade inte förrän konsten uppfann den.
(Wilde 1988)

Med kärlek,

Er Paula

FLYT

2011-01-18T08:55:00.000-08:00

Vänner, när man vaknar under dubbla täcken av att de river ned is från taket har man ingen aning om att någon sju timmar senare kommer uttrycka sig om att "vi kan andas utan att använda luktsinnet", med en lycklig och förvånad röst. Ibland önskar man att det var ljus som föll ned från taken...

Ni behöver säga mig två saker. Använder vi oss av stereotypa föreställningar för att vi inte hinner spendera tid åt att FÖRKLARA en människa? Det är du själv som bestämmer vad (vem!) du ser. Och är ni lika självupptagna som jag? För mig kan det vara definierande.

Med kärlek,

Er Paula

SE MIG

2011-01-17T07:55:00.000-08:00

(Rubriken verkligen skriks ut)

Vänner, igår morse på fjärde bänkraden, innan skogaholmslimpa och hushållsost, blev allt tungt. Tanken om att det finns så många stora frågor gör mig trött. Dessutom finns det stora frågor att integrera med andra stora frågor. Samverkan, det är allt det handlar om. Vänner.

När man träffar människor som ser ut att ha haft en glöd som försvunnit undrar man varför... Och jag spekulerar kring orsaker till den förlusten. Om jag skulle lyckas tillföra något där, vore jag hel. Och jag behöver en vän. En som är nära.

Er Paula

Över-talning

2011-01-16T07:26:00.000-08:00

Vänner, man befinner sig på en skör tråd när man söker bekräftelse i att skapa utan inspiration. Därför tack för att Ni alltid uppmuntrar.

Sedan en lång tid tillbaka har jag övertygats om att självförändring är det bästa medlet för att komma överens med människor. Och mer än så; för att vara en (ta) del av andra människor. Jag består av ett litet antal outbytbara delar, varav en försvann i oktober förra året. Den delen är tom och jag rör runt med handen i den tomheten varje dag för att minnas.

Dessutom har jag ändrat inställning. Det måste vi göra. Någon talade om innovativt tänkande... Jag kom fram till att vara den du är, att lära känna dig och utveckla dig till det du vill vara är en form av nyskapande. Det skapar möjligheter. Och att vara nära människor som tycker om den personen och vem hen kan bli är revolutionerande.

Er Paula

NÄRA

2011-01-15T16:30:00.000-08:00

Vänner, klockan är 01.31 och jag har bara en sak att säga: sänk er förväntan. Om inte så hamnar ni här i en röd klänning, uppmärksamhetssökande efter en reserverad evighet. Det är få som vill erkänna sig vara som jag. Men vill man hellre vara så självständig att man ständigt är själv?

Det finns människor som övertygas av uppmärksamheten (som i vakande) medan andra drunknar i den (som i krävande). Och mina fastrar fortsätter leverera sanningar om mig men jag vägrar lyssna tills de inte går att förneka längre. De expanderar, sväller, griper tag. Till slut finns bara ett kvar - och inget Jag.

Behåll beaktandet som en fond i ert liv och låt det aldrig ta över.

Paula

HÖR

2011-01-13T09:22:00.000-08:00

Vänner, i natt fick jag det återigen bekräftat. Att utsagor om hur saker fungerar i teorin inte innehar någon som helst innebörd då de inte går att tillämpa i praktiken. Men det spelar ingen roll. Jag behöver få det bekräftat från personen som gav upphov till tanken, för att den ska försvinna...

Och när det rikaste man besitter är ett östrogenöverskott så är det oundvikligt lätt att tycka synd om sig själv. För det finns mycket jag skulle vilja vara, men trots det så fortsätter jag vara just så. Dessutom är det inte alltid jag som styr mig och allt jag kan tänka på är... Ifall Ni känner likadant.

Med kärlek,

Er Paula

Röd

2011-01-12T05:33:00.000-08:00

Vänner, jag vill minnas en ganska fåfäng period för precis ett år sedan. Då fann jag någon slags lycka i att stå mitt emellan. Och det fanns tid till att känna sig vacker när jag stod stilla men allt annat rörde sig.

Vi borde dröja kvar vid stunder av minimalistisk tillfredsställelse. Som nu. En stund i doft av nagellack, en avbruten synål och fönstret som en vit tavla. Vissa saker slår det mesta i perspektiv... Och inget går upp mot att känna igen sig i någon annan (som man älskar).

Jag försöker att tänka på Er,

Paula

Tålamod januari,

2011-01-04T00:01:00.000-08:00

Vänner, jag tänkte låta er vila men det är svårt när det känns som att man är den enda som är vaken i staden. Det är något med det nordliga landet just i vinter... Det var länge sedan jag upplevde så mycket av så lite på så kort tid. Och det är svårt att inte bli given perspektiv då man söker ringar på fruset vatten och delar allt (ALLT) med andra.

Jag kan inte sluta fundera på huruvida kontraproduktiv kärlek skulle innebära missgynnsamhet eller ett oupphörligt vinnande. Men kan det vara så att den egentliga bekräftelsen av att älska någon är att man stundvis beter sig som ett barn?

Vänner,

Paula